Innerst inne så vet vi nog alla att vi redan är körda men vi lever på hoppet och blundar från den
verkligheten som egentligen finns runt oss. Alla dessa söndersplittrade kroppar, bränder, mord och 
farliga ämnen rund om i världen, allt som till slut kommer att leda oss till slutet.

Det räcker med att gå in på Aftonbladet och läsa om allt som händer och jag känner hur rädslan 
och obehaget i mig börja krypa. Gå man ens säker ute längre är min första tanke som slår mig.. 
Den andra tanken är, är vi verkligen så blinda eller gå vi alla bara runt med tanken av att "det där kommer 
aldrig hända oss" ? Eller är vi bara rädda för att göra något år saken?

Över hela världen finns det folk som kämpar med krig, bränder, döda kroppar och fly i panik. Dom som 
förlorat flera av sina familjer, dom som har fått se livet med andra ögon.. Folk som inte ens kan gå ut för 
att dom då kanske blir dödade? Vi alla kriga med våra egna problem men ingen klarar av att göra det ensam, 
vi alla måste hjälpas åt för att få allt till ett slut och kunna fokusera på vad det viktiga i livet egentligen är.

Den sista frågan jag faktiskt ställer mig är vilken värld vi egentligen lever i för detta är inte den jag vill leva i...